Vinnare i novelltävlingen för årskurs 8

Det var en ljummen sommarkväll vid den lilla tjärnen. Man kunde höra hur det bullrade i marken när hästarna i hästhagen intill galopperade. Hur fåglarna kvittrade och hur trollsländan lät som en helikopter när den flög över mitt huvud. Mormor satt på den rutiga picnicfilten och plockade fram bullarna som hon tidigare hade bakat den dagen. Morfar skjutsade omkring mig och min storebror på en flytmadrass i vattnet.

“Ungar! Kom nu så får ni bullar och saft!”, ropade mormor uppifrån gräset.

“Kommer!”, Liam sprang upp och drog en handduk om sig. “Mm, ser gott ut!”.

"Eller hur” säger morfar som kommer upp ur vattnet och sätter sig bredvid mormor. “Astrid! Kommer du eller!”.

“Ja, jag kommer strax! Jag vill bara ligga kvar ett litet tag till!” svarade jag.

Jag låg kvar på flytmadrassen och solade. Tittade upp bland träden och fåglarna. Innan jag rullade ner i vattnet tog jag ett djupt andetag.

Uppe på picnicfilten satt morfar och berättade historier om väsen och andra mytomspunna varelser.

“Det är ju tur att de inte finns på riktigt va.” skrockar morfar efter han har berättat klart.

“Men du morfar, var det inte du som var så säker på att du hade sett något sånt här i tjärnen?”, frågade Liam med ett litet flin.

“Ja, ja det kommer jag aldrig bli riktigt klok på. Det var när jag och din mormor hade flyttat hit.”

“Men du Göran, ska du verkligen skrämma pojken med sånt där påhitt, du inbillade dig nog bara.”, säger mormor lite skeptisk.

“Vadå påhitt?”, sa morfar med en rynka i pannan. “Inte skulle väl jag sitta och ljuga för er. Och om jag skrämmer någon är det bara bra, ni ska vara försiktiga när ni är här nere vid tjärnen.”

Mormor skakade på huvudet och suckade lite lätt.

“Men lägg av!”, kläckte Liam ur sig. “Vad är det som är så farligt? En liten mört som nafsar på tårna?”, han skrattade men morfar bet sig på läppen och pekade på andra sidan vattnet.

“Där, bland de små björkarna såg jag den”, han tog en kort paus. ”Hästen.”

Jag tog långa simtag längs den dyiga sandbottnen. Drog fingrarna genom gräset på botten. Såg hur någonting litet susade förbi. När jag skulle skjuta iväg mig upp till ytan för att hämta luft såg jag en liten yta som var täckt med pinnar och gräs. Jag kom upp till ytan och klamrade mig fast i flytmadrassen.

“Men du Astrid, ska du inte komma upp nu då!”, ropade mormor som hejdade Liam från att ta en till bulle. ”Vi har sparat en bulle till dig.”

”Ja, jag kommer strax! Jag ska bara kolla en grej som jag hittade i vattnet.”

“Var försiktig bara.”, säger morfar. Jag drog djupt efter andan och dök ner till botten igen. Jag simmade rakt emot högen med pinnar och gräs.

När jag ryckte lös en pinne från högen yrde det av gamla löv runt mig. Det var som att allt som hade hamnat i vattnet hade samlats precis här. Jag lade alla pinnar i en hög bredvid. Under allt det där var som ett stort hål. Ett hål som jag inte såg botten på. Jag stack ner handen men det tog inte stopp hur långt jag än sträckte mig. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka dyka ner i hålet. Det kanske var dumt men jag och morfar hade tränat på att hålla andan mycket den här sommaren. “Inte skulle det kunna hända något”, tänkte jag.

Jag skulle bara upp och hämta luft igen. Men när jag sköt ifrån med fötterna kände jag inte hur fingrarna kände den varma luften ovanför. Jag kände hur något slingrade sig kring mina vader. Kände hur jag drogs ned djupare och djupare. När jag tittade upp blev det mörkare och mörkare. Jag drogs ner i hålet som jag nyss upptäckt. Det var trångt och jag försökte hålla mig kvar i vassen bredvid men det gled ur händerna. Jag försökte skrika men det enda som kom ur munnen var några enstaka bubblor. Sanden och gruset i ögonen sved så jag knep ihop dem hårt. Det kändes som att det aldrig tog slut. Jag kände hur jag drogs ner hela tiden och när jag försökte få lös fötterna drogs de tillbaka. Det var ett ljud som hade pågått, något som jag hade hört i bakhuvudet. Men jag hade inte kunnat sätta ord på vad det var förrän nu. Skrik. Det var skrik. Det var inte ett enda skrik heller. Det lät som barnskrik.

Tills det blev helt tyst. Helt stilla.

“Vadå häst?”, Liam tittade på morfar som att han vore dum i huvudet. “Det går ju hästar och betar här bredvid. Det är väl inget konstigt om en hade rymt och ville ha lite vatten?”.

“Det var ingen vanlig häst.”, morfar såg allvarligt på honom och tog ett andetag innan han började berätta. “Hästen var kritvit, den lyste nästan vitt.”, började han. “Det var nog den vackraste häst jag sett. Men jag visste att den inte kom från gården intill. Jag gick fram till hästen så att jag kanske kunde ta reda på var den höll hemma. När jag väl hade kommit fram och klappade den längs manen så började den gå ner till vatten. Först trodde jag att den bara ville svalka sig men så var inte fallet.”, morfar stannade upp och kliade i skägget.

“Men kom till saken någon gång!”, sa Liam otåligt.

“Jaja, när vi var i vattnet simmade hästen ner till botten. Det var det märkligaste jag sett. Jag började springa upp till land men kände hur någonting snuddade vid min fot. Det kom bakifrån. Som om något ville ta tag i mig. Dra ner mig. Jag var så upprymd av att hästen hade simmat ner och dränkt sig själv att jag inte hann tänka på det just då. Men senare upptäckte jag att jag hade ett litet rivmärke i fotsulan. Jag vet inte om den är kvar där nere men jag har aldrig sett den igen.”

“Jo tjena.” skrockade Liam.

När allt var tyst öppnade jag ögonen. Jag kunde andas. Jag tittade mig omkring. En mörk håla. Jag såg en tunnel. Men det var inte mörkt i tunneln. Längst in såg jag ett vitt ljus. Men, det kan det väl inte vara. En häst?

Vivi stirrar ner på telefonen. Klockan är 20:14. Det är +19 grader. 30 juni 2027. Inga meddelanden från hennes mamma eller pappa som frågar hur det går eller hur hon mår. Hon känner att det är något som börjar stiga inuti henne. Från hennes bröstkorg, genom halsen och sedan upp till ögonen. Hennes underläpp börjar darra lite också. Plötsligt så känner hon något studsa på hennes axel som sedan faller ner på marken med barr. En korv?

"Hallå? Earth to Vivi! Din marshmallow håller på att bli bränd." sa Juli och skrattade.

Vivi lyfte snabbt upp sin marshmallow från elden som värmde dem, och den flög så den nästan landade på Tim.

"Oj!"

"Hörru, jag har inget ombyte! Du har tur att den inte landade på mig." sa han.

De skrattade.

"Har du inget ombyte? Den här skogen är ganska långt bort från våra hus och vi vet knappt vägen utantill..." sa Kevin.

Tims och Julis haka föll.

"Jag trodde att du hade varit här förut! Jag vill inte vara vilse på min femtonårsdag!" sa Juli.

De skrattade igen. Vivi var glad nu. Hon hade inte varit glad på länge kändes det som. Är hon ens lika glad som hon brukade vara förut? Vivis föräldrar har varit på en resa i tre dagar nu och hon har känt sig ensam. Inte bara ensam i huset men hon kände sig också ensam mentalt. Tom och ledsen, typ.

Hon känner att hon bara vill stänga av hjärnan i några dagar tills hon slutar kännas så här. Så att hon slutar känna den jobbiga känslan att vara ensam. Men samtidigt så kändes det som att det aldrig skulle kännas bättre.

Solen skiner så att de gröna träden och de gröna tälten får en svag orange nyans. Vinden blåser lite svalare än den gjorde när de grillade, och på telefonerna står det att klockan är 23:43.

Vivi och Juli har valt att de vill sova i tältet närmast grillen, och Kevin och Tim har valt att sova i det andra.

"De som vaknar först imorgon kan väcka alla andra så att vi inte sover så länge." sa Juli och hoppade ur sina skor, och in i tältet.

"Och ingen får skrämma varandra när vi sover, okej?"

"Jag är lite rädd för skogen också..." erkände Vivi.

"Man kan ju tro att du är yngst av oss och inte Juli." sa Kevin och fnittrade.

De tyckte att det var ett roligt skämt, men Juli sa ändå:

"Okej, sluta nu. Jag vill sova nu hörni."

"Godnatt då!" sa Vivi till dem, och sedan så gick hon och lade sig i sin sovsäck.

Vivi vaknade av ett ljud. Något rasslade utanför tältet. Är det träden eller är det någon av killarna som försöker skrämmas?

Knak.

Det lät som att en gren knäcktes. Blåser det?

Plötsligt så började hela tältet skaka.

Fnitter.

Okej, nu måste det vara någon av dem.

"Hallå? Sa vi inte att vi inte skulle skrämma varandra?" ropade Vivi.

Hon fick inget svar tillbaka. Inte ens Juli vaknade. Så hon tog dragkedjan på tältet och öppnade det.

"Tim! Kevin! Är det ni?"

Ingen syntes till. Är de verkligen så snabba på att hoppa in i tältet igen? Ganska imponerande.

"Sluta försök skrämma oss är ni snäll!" sa Vivi medan hon öppnade killarnas tält. Det såg verkligen ut som att de sov på riktigt, tänkte hon.

"Va, vad sa du? Varför väcker du oss nu? Det kan inte vara morgon än, eller?" sa Kevin med en oanvänd röst.

Vivi stannade till och tänkte. Kevins röst låter så nyvaken att man kan tro att han inte har pratat på flera år.

"Var det inte ni so-"

Vivis mun fylls plötsligt med något. Hon försöker skrika men det går inte. Hon sitter bara där på huk som om det plötsligt blev -100 grader.

Spott.

På marken så ser Vivi små vita saker i form av kuber. Tänder.

Alla. Hennes. Tänder. Har ramlat ut.

Kevins och Tims tält börjar också att skaka. Marken börjar att skaka.

boom.

Boom.

BOom.

BOOm.

BOOM.

Man hör att det är saker som ramlar. Och det kommer bara närmare och närmare.

Vivi tittar bakåt och ser vatten som bara forsar och fäller ner träd som bara ramlar som om det vore ett domino-spel.

Vivi märker plötsligt vad som händer och springer allt vad hon kan. Bortifrån tälten och in i den mörka skogen där ingen av träden har ramlat än.

Efter hon har sprungit i bara någon minut så kom hon på något. Hon har inte tagit med sina vänner. Inte ens väckt Juli. Hon tittar sig omkring stressat. Åt vilket håll är tälten?

Innan hon hinner tänka klart så ser hon någon som kommer springandes närmare. Ett suddigt ljus fast i människoform.

"Juli! Är det du? Skynda!" ropar Vivi.

Hon försöker fokusera ögonen på om det verkligen är Julis, eller kanske Tims, blonda hår som lyser så starkt. Ljuset springer närmare och närmare. Men suddigheten är fortfarande kvar. Det där är inte Juli.

Vivi känner att hon måste springa. Men såklart så går det inte. Hon är alldeles för trött.

Hon har gått vilse.

Hon tog inte med sig sina vänner.

Hon blir jagad av något konstigt ljus.

Hon är rädd för skogen.

Alla träd i skogen ramlar. Av ett vattenfall.

Vart i hela friden kom allt vatten ifrån?

Allting blir bara för mycket. Hon känner sig yr. Hennes knän känns svag och viker sig. Barren på marken river på hennes ben. Det piper.

Pip, pip, pip, pip, p-

-ip, pip, pip, pip.

Vivi vaknar i sin säng. Hon tar ett djupt andetag, pustar ut, och känner sig avslappnad, fast fortfarande också lite ledsen och ensam. Hon undrar vad Juli, Tim och Kevin gör just nu.

Hon tittar på sin telefon som ligger och laddar på nattduksbordet. Klockan är 09:40. Det är +17 grader. 28 juni 2027. Och hon ser att hennes föräldrar har skickat meddelanden.

07:23 Mamma :)

Hej, gumman. Hur går det där hemma?

09:36 Pappa :)

Förlåt att vi inte skickade något medan vi var här på resan. Vi kommer säkert vara hemma när du vaknar, och jag har tagit många bilder som du kanske kommer att gilla att se! Här är några:

09:37 Pappa :)

Bilagor: 7 bilder

Vivi älskar att titta på bilder och ta bilder, och hon är glad att hennes föräldrar vet det.

Plötsligt så ser hon att Juli skickar något. Något som gör Vivi lite nervös.

Pip.

09:45 Juli :)

Hej Vivi! Eftersom jag fyller år snart, vill du åka och campa med mig, Kevin och Tim i helgen?

Klockan är runt nio på morgonen och det är en kall höstdag i oktober. Solen har börjat komma upp bakom trädtopparna och jag sätter upp mitt ljusa hår i en hästsvans. Svampburken i köket är tom och jag packar korgen jag fått av mina föräldrar med en vattenflaska, koppel och två proteinbars i bilen.

Jag hittar de gula kantarellerna i den fuktiga mossan på marken, jag ropar

- Anton, vill du komma och hjälpa mig med svampen?

Den uppspelta Anton som egentligen bara vill springa kommer skrattandes och sätter sig bredvid mig med Bamse efter sig.

Tiden går inte fort men jag njuter av tystnaden som är i skogen. Men Anton njuter inte på samma sätt, han vill leka i stället för att sitta och plocka svamp. Jag säger till honom

- Plocka svamp och sluta tjata om att leka! Men han fortsätter.

Jag känner hur mitt ansikte blir rött som en tomat och mina händer börjar bli varma av irritationen i kroppen. Jag säger argt till honom

- Du får gå och leka själv eller med Bamse!

- Jaa! svarar Anton glatt.

Han springer iväg och letar en pinne som han kan kasta med Bamse, han hittar en som är så fuktig så när han kastar pinnen går den itu.

Jag tar upp mina hörlurar ur fickan som jag fick i 15 års present av sin bästa vän Emilia. Efter en stund så blir det helt tyst i öronen, knappen på mobilen är död, hörlurarna är död.

Jag trycker på startknappen på mobilen men skärmen är helt svart, allt känns helt plötsligt dött. Men eftersom det knappt finns några kantareller kvar så tänker jag att vi kan börja röra oss hemåt.

- Anton! Kom vi ska åka hem! Jag ska bara plocka klart dom sista svamparna!

Jag hör ingenting, allt är bara helt tyst och stilla, jag provar att ropa igen, men fortfarande helt tyst. Bakom min rygg känns det otäckt, och helt plötsligt hör jag något bakom mig som prasslar, något dyker upp framför mina ögon men jag känner igen det jag ser, synen är suddig på grund av nerverna men det klarnar upp och då ser jag Bamse. Han kommer springandes med huvudet lågt och svansen är mellan benen.

- Vart är Anton? frågar jag Bamse oroligt. Även fast han inte förstår och inte kan ge mig ett svar.

Jag förstår direkt på Bamse att något är fel. Hjärta slår så hårt att jag hör mina egna hjärtslag.

Skogen känns inte lika tyst och mysig som den gjorde innan, nu känns den kall, spöklik och mörk. Det känns som mitt i natten men egentligen är det på ljusa dagen, men det är inte det värsta. Det värsta är att min lillebror är borta.

Tankarna om vad som kan ha hänt snurrar runt i mitt huvud.

Efter letande ensam så bestämmer jag mig för att åka hem till byn och förklara för mina föräldrar att vi måste ut och leta efter Anton som fått leka själv utan uppsyn av mig är skrämmande. Tankar i bilen som inte kan lägga sig och bara vara tyst är

Var är han? Varför lät jag honom att gå och leka själv? Varför skulle jag lyssna på musiken för? Varför skulle jag bli arg på honom?

Strålkastarna från bilen får uppfarten till vårt hus att skina upp. Pulsen ökar men jag har ingen tid att sitta och oroa mig utan jag måste hitta honom. Min mamma Märta och pappa Fredrik säger nästan ingenting när jag förklarat vad som hänt, jag ser bara hur oron kommer över dom. Vi slänger på oss våra ytterkläder och åker mot skogen. Jag sitter i baksätet och håller tårarna inne medan jag tänker på det värsta. Nu ser jag skogen som Anton försvunnit i. Bildäcken rullar upp på den lilla vägen som går till parkeringen. Ficklamporna lyser in bland den skog som nu har en liten rädd pojke, som bara ville leka med sin egen storasyster. Alla sprider ut sig och letar mellan och under varenda stock och sten. Men ingen Anton. Många från byn har kommit för att hjälpa till och leta efter honom. Klockan har blivit sen kväll och dom har letat sen lunchtid men fortfarande ingen Anton. Jag sätter mig på marken med tårar i ögonen med tanken att dom kanske inte kommer hitta honom och då är allt mitt fel. Kroppen känns så tung att jag inte kan ställa mig upp på mina egna ben, jag ligger på marken och känner hur ögonlocken vill stänga sig av matthet. Allt är tyst och nu är allt svart i mitt huvud.

Jag vaknar av att det känns som att mjuk hand stryker mig på huvudet, mina tunga ögon kollar upp och tycker det ser ut som en liten pojke som sitter bredvid mig på den mossiga marken.

- Anton? säger jag med en trött morgonröst.

Men när mina ögon har vaknat och jag tittar noggrannare är det mamma som sitter vid mig. Jag sätter mig upp och lyssnar på mamma,

- Hej Viola, vi ska åka hem nu, säger hon tungt.

- Har ni hittat Anton? Frågar jag.

- Nej tyvärr. Polisen är ute med hundar nu, och ska se om hundarna känner hans spår, berättar mamma med en darrande röst.

På väg hem i bilen utan Anton sitter jag med tankarna att han aldrig mer kommer att komma hem igen.

Jag går upp för trappan och tittar in i Antons rum då dörren står på glänt. Jag känner att tårarna i ögonen börjar sakta rinna ner för mina kinder. Jag går med tunga steg in på mitt rum och tar på mig min pyjamas som ligger på sängkanten hopvikt. Allt är tyst, mina ögon sluter sig och nu sover jag i min ensamhet.

Det är mitt i natten och jag vaknar av att jag hör någon eller något nere i hallen. Jag tänker på att det är Anton som är nere på toaletten men kommer på vad jag saknar. Jag snurrar runt i sängen och helt plötsligt hör jag någon som välter ner något på nedervåningen. Jag slänger bort det varma täcket över mig och springer ner för trappan med hjärtat som slår hårt. Det jag ser kan jag inte förstå, jag tror att jag ser i syne, men när jag hör rösten som jag har längtat efter brister jag ut i gråt och springer ner och omfamnar honom i mina armar.

- Hej, säger han med nästan slutna ögon.

- Anton! Försvinn aldrig från mig igen. Aldrig! Ropar jag ut med både gråt och med en lättnad i kroppen.